Min stora sorg i entreprenörskapet

Det finns något nobelt i att bygga bolag och att anställa. Vi är många som bygger, tar risk och skapar arbetstillfällen för andra som inte tar samma risk. Företagandet möjliggör inte enbart arbetstillfällen i den privata sektorn utan även i den offentliga. Hur går det ihop?

Jo, företagen i Sverige står för större delen av skatten som pumpas in i systemet. 57% av skattemedlen kommer nämligen från skatt på arbete enligt Ekonomifakta 2023. Ju fler arbetstillfällen vi skapar, ju mer kan vi skjuta in i skattesystemet. Statistik visar också att Sverige ligger högt i tabeller på internationella listor som listar skatt på företagande. Siffror från 2020 visar att ett medelstort Svenskt företag betalar 49% av sina vinster i skatt. Hälften alltså!

Men är det här bra eller dåligt?

Jag vill hävda att det är bra att företag och entreprenörer bidrar till välfärden, innovationen och utvecklingen i Sverige. Därför är det viktigt att vi har en befolkning som VILL jobba. Nyligen lyssnade jag på nyheterna i P1 där man beskrev hur unga människor inte VILL sommarjobba. Kommunerna har allokerat jobb så att unga ska kunna få arbetslivserfarenhet men ingen vill ha jobben. Det gjordes även en intervju med en ung kille som arbetade på bibliotek och som menade att "-man tar ju inte vad som helst". Han fortsatte: "Det är många som inte vill jobba ute och plocka skräp - det är för jobbigt".

När jag startade min verksamhet för 10 år sedan hade jag drömmar om att bygga en byrå/konsultverksamhet med 15-20 anställda. Jag skapade en tydlig modell för hur vi jobbar och hur vi skiljer oss från konkurrenter. Jag hade en kalkyl för allt - allt utom att det är snudd på omöjligt att hitta personal. För att bygga en konsultverksamhet krävs bra nyckel-rekryteringar. En kärna som är kulturbärare. 

Jag har under dessa 10 år försökt allt, jag har haft olika strategier och tagit in extern hjälp i form av rekryterare och coacher. Det enda jag inte har gjort är att lämna bort ägande i mitt bolag. Däremot har jag jobbat med vinstdelning, bonusar, frihet under ansvar och jag har försökt bygga en kultur som bygger på kvalitet istället för kvantitet. Jag har prioriterat att rekrytera "snälla" medarbetare som bryr sig om andra. Jag har lärt upp över ett dussin nyexade kandidater genom att erbjuda praktik inom ramen för studierna. Av dessa har jag rekryterat ca 35%, anställningen blev således deras första jobb direkt efter skolan. Jag har rekryterat seniora medarbetare som har erfarenhet av näringslivet och yrkesvana.

Jag tänkte ge er några inblickar i min verklighet som arbetsgivare under de här 10 senaste åren. 

1. Vi står på ett stort kundevent. Vi sköter gäster, scenprogram och catering. En av mina seniora projektledare vägrar ta av sig sin väska, får ett sammanbrott framför alla gäster och kunden, och låser in sig på toaletten. Det här kom från absolut ingenstans. Det finns inget som skulle indikera ett tidigare missnöje eller konflikt. När jag tar ett samtal med personen efter eventet i en annan miljö säger medarbetaren upp sig och vägrar komma in till jobbet igen. Fortfarande idag 7 år senare har jag ingen aning om vad som föranlett det här beteendet.
2. En erfaren och duktig kollega i en assistentroll, börjar berätta för kunder om sitt sexliv och sina aborter. Mitt i ett kundmöte! När vi tar ett samtal kring det så kommer: "Du kan inte styra vad jag berättar om mitt privatliv för folk jag känner".
3. Trots att en tredjedel av mina 10 år varit helvetiskt tuffa att dra runt så har jag alltid sett till att vi aldrig gått med förlust. Ett av våra tuffaste år någonsin i bolaget. Vi går ur året med en liten vinst. För att visa min uppskattning för min medarbetare så väljer jag att betala ut den vinsten som en bonus i slutet på året. Tre veckor senare säger medarbetaren upp sig utan att ha ett annat jobb att gå till.
4. I en rekryteringsprocess möter jag en junior kandidat som jag inte rekryterar. Men dennes historia om att inte få en chans eller komma vidare i processen sätter sina spår i mina tankar. Vid det här tillfället hade jag inte kundunderlag för att kunna rekrytera två konsulter. Jag valde en mer erfaren i processen. Några månader senare kontaktar jag kandidaten som fortfarande inte fått komma på intervju. Jag berättade att jag har hittat ett sätt. Jag  berättar om min plan: - Jag kan lära upp dig i branschen genom att jag går ner i lön och kan betala delar av min lön till dig under 6 månader. Vi kommer överens. Två månader in i perioden är det väldigt tydligt att kandidaten, vår nya kollega, maskar. Hon gör allt för att inte jobba. När hon vägrar packa upp ett bud från en kund med invändningen att det är praktikantens jobb - ja då får vi nog. En helt oförstående ung medarbetare förstår inte att vi alla har ett ansvar att dra vårt strå till stacken. Det slutar med att kollegan sjukskriver sig.

Det här är fyra av ett femtiotal märkliga saker som jag inte kan förlika mig med som arbetsgivare.

Jag är inte ensam om dessa erfarenheter. Jag hör skräckexempel på stöld, missbruk, mobbing och andra svåra konflikter från andra arbetsgivare. Det är därför jag valt att bjuda in medlingsexperten Laila Araya i avsnitt 140. Jag vill att ni ska få en chans att lösa konflikter och förebygga konflikter för att spara på er energi och ert kapital! Kanske kan ni göra något som jag inte lyckats med.

Hur hänger då det här ihop med Sveriges skattetryck? Och varför är det här min stora sorg? 

Jo. Jag hade en dröm om att bygga ett större bolag och skapa arbetstillfällen. Jag har gett upp den drömmen. Det är inte värt risken att anställa. Och jag är långt ifrån ensam. Jag vet minst fyra andra driftiga entreprenörer som tagit samma beslut som jag det senaste året. Min stora sorg är att drömmen om att bygga ett team, ett bolag med kvalitet som ledord, inte förverkligas.

Många entreprenörer jag pratar med vittnar om att utvecklingen har eskalerat under och efter pandemin. Det kommer få långtgående effekter på möjligheter att bygga bolag i Sverige. Det kommer således ha effekter på arbetstillfällen och skatteintäkter.